Fredagsmys blir fredagspyssel

Förr var jag en riktig pysselmaja. Jag höll på med pärlor och smyckestillverkning, keramik, sömnad, scrapbooking och korttillverkning, blomsteruppsättningar, porslinsmålning, kransbinderi, pastakrukor och massor av annat tok. Det var det bästa jag visste. Uppväxt i ett hem med en mycket duktig och konstnärlig pappa som både tillverkade möbler och svarvade fina skålar. Han är verkligen en allkonstnär, tillverkar också de fina granbockarna som ni kan se i blomsterbutikerna i juletid.

Min mamma som är fantastisk på bakning och matlagning är en sann inperatör i köket. Kommer också ihåg hennes förberedelser inför hobbygrupper hon hade på kvällarna i Järna, där jag är uppväxt. Vi gjorde alla visningsexemplar hemma vid köksbordet och jag fick alltid vara med och hjälpa till. När jag som femåring fick min första kniv, då pappa tyckte det var dags för mig att tillverka mina egna visselpipor av sälg, var väl inte mamma så glad, men som tur var hände inga allvarliga olyckor. Jag fick alltid vara med mina föräldrar i både köket och i garaget vilket jag är väldigt tacksam över i dag.

De tio sista åren har jag inte varit så pysslig, min konstnärliga sida har vilat men jag känner nu att jag är på gång igen och suget kommer tillbaka. I enkelheten gillar jag att hålla på. Behöver verkligen inte ta det så allvarligt utan jag vill bara känna känslan att vara närvarande. Det är ju väldigt terapeutiskt att jobba i trädgården eller hålla på med matlagning visserligen men jag vill nog just nu göra något lite mer onödigt så där bara för att jag vill och att jag ibland känner suget efter ställtid och märker vilket strålande humör jag blir på. Bästa vitaminkicken för mig.

Såg på Ernst i Toscana och blev lite inspirerad av när han krossade porslin så jag tog fram en gammal pysselbok om mosaik som stått i bokhyllan i 10 år. Drog ihop några vänner spontant och krossade porslin i fredags kväll. Jag hade några gamla tallrikar i gömmorna och en låda med pinnar att göra våningsfat av också, så vi satte igång. Gjorde fina mosaikfat och borrade i tallrikar och gjorde fina våningsfat. Det var verkligen en fantastisk kväll som inte var den sista. Att bara stå ute på altanen en sommarkväll och locka fram den sidan hos mig själv som har legat i dvala var befriande. I bland så gömmer vi de sidor hos oss som var starka en gång i tiden. Det fattas oss till slut. Jag kände en längtan tillbaka.  Nu känner jag mig sugen på nästa kväll med vännerna, då vi kan inspirera varandra och skratta hjärtligt.

På de fina våningsfaten kommer det att serveras många goda praliner i sommar och säkert kommer det att vissa kvällar var fullt av chokladdoppade jordgubbar också på faten. Nu är en tid då jag ska njuta så mycket jag bara kan.